Märkning av flytoveraller

Bilden ovan och denb första nedan är på dräkter märkta enligt den kommande standarden. Det framgår av texten (klicka på bilden för att förstora) att dräkten är en våtdräkt och vilken temepraturspann den är testad i. Den är avsedd för simkunnig person nära hjälp och vid användade utomskörs skall den kompletteras med räddningsväst.
Klart och tydligt i mina ögon, i alla fall relativt. Skulle man önska något mer vore det att man faktiskt kunde se det med ett snabbt ögonkast. Men det är ändå det bästa jag hittat!

Ganska otydlig EN 393 märkning på en annan dräkt. Inte skriven enbart för denna dräkten eftersom den talar om uppblåsbara delar. Säger ingenting om när flytväst skall användas eller vad den är avsedd att klara av. Förstår fortfarande inte temperaturmräkningen. Synd, för detta är en bra dräkt!
Ett annat märke har samma märkning för flytväst som för overall.

Svar på tal

Fick frågor angående en artikel i en svensk tiding som riktar kritik mot den typ av flytoveraller som många använder. Har inte läst själv än men har fördjupat mig lite i den artikel denna hänvisar till dom rör handlar om att man i finland har ett försäljningsförbud mot flytoveraller. Detta införde efter en dödsolycka utanför Kotka (hittar bara rapport på finska) och efterföljande test på den utrustning de omkomna hade.

Flytoverallen har inte i första hand ett syfte, utan flera. Den skall vara varm och bekväm att bära, den skall vara ett flythjälpmedel och den skall skydda mot nedkylning. Som sådant är den bra, och dessutom billigt nog för att de flesta som vistas på sjön skall ha råd att köpa en.

För att godkänna flytoveraller finns ett par olika standard system. Fram till 2006 gällde CE standard EN 393 ”floatation aid”.
Detta tar endast hänsyn till flytkraften i ett föremål och säger att detta är utrustning med minsta flytkraft 50N. Nästa klassning är räddningsväst för skyddade vatten som skall ha en flytkraft på 100N.
Overallerna är helt enkelt i första hand konstruerade som ett varmt plagg, men värmen kommer från flytmaterial och det ger en flytkraft på 80N i Mullion X4 (overallen jag använder). Eftersom flytkraften i fodret är större än 50N har vi per automatik ett flythjälpmedel enligt EN 393.

2006 kom en ny standard för flythjälpmedel, och ett finskt förslag så exkluderades flytoveraller från den standard som ersatte EN 393, nämligen 12402-5 ”personal bouyancy aid”. Denna standard är skräddarsydd för att passa "sportplagg" som seglar och kanotvästar.
Istället hänvisar man till 12402-6 ”special device” men standarden för flytkraft är den samma som i kapitel 5 - alltså bouyancy över 50N, avsedd för användande i skyddat vatten, av simkunnig person i närhet till hjälp.
Det finska förbudet handlar som en följd av detta snarare om ett förbud mot att marknadsföra overallen som flythjälp till dess att en standard som beskriver dem finns klar. Denna standard är ute på remiss idag.

Remissförslaget gäller ISO 15027 behandlar räddningsdräkter och i kapitel 1 beskriver man regler för ”Constant wear suits”, som t.ex. flytoveraller. Detta regelverk är mer utförligt än 12402-6 som ju bara behandlar flytkraften. 15027 tar in även synbarhet, hypotermi skydd etc. Men enligt mina uppgifter är inte standarden antagen än, flera tillverkare har dock idag denna märkning med hänvisning till hypotermiska skyddet (2 grader förlorad kärntemperattur efter 2 timmar i 15 gradigt vatten), då tillverkarna vågar anta att detta är den regel som kommer att gälla när standarden är överenskommen. De test som utförs för att visa detta, skall genomföras tillsammans med godkänd räddningsväst.
De dräkter som är godkända enligt EN 393 innan 2006 års standard trädde i kraft, får i Sverige fortfarande säljas som flytoveraller. Det var lite formalia runt detta. Ser man på definitionerna av användandet skall flytoverallen användas

• I skyddat vatten. Oklar definition, men minst inomskärs
• I närhet till hjälp, i vissa fall definierat som att man inte skall behöva påkalla hjälp för att få hjälp.
• Av simkunnig person, alltså inte en medvetslös
• I fall där räddningsvästen är till hinder för att utföra avsedda sysslan.

Detta ger lite bättre bild av att flytoverallen är ett komplement, i första hand för att det ger ett skydd mot köldchock i andra hand mot hypotermi efter en tid i vattnet. Skall man använda den i mer utsatta lägen, skall den kompletteras med en räddningsväst.
Det finnarna vill komma åt är själva märkningen, den måste förtydliga att dräkten inte är en överlevnadsdräkt utan en del av ett överlevnadssystem, och att den inte är lämpad i hårt väder och utsatta lägen. Jag vet inte vad jag skall säga riktigt. Tilltron till flytoveraller är kanske för hög ibland, och märkningen är vilseledande. Så jag håller med finnarna om att det behövs en bättre märkning och förtyligande om vad man kan vänta sig av flytoverallen. Men jag menar också att en bra flytoverall är väldigt mycket bättre än att ha vanliga varma kläder på sig om man hamnar i vattnet. Jag återkommer närt jag har gjort samma test som journalisten i den svenska båttidningen har gjort

Kallt vatten

Ännu en bra artikel från Gcaptain som tar sig an missuppfattningar om hypotermi och drunkning.
The truth about cold water fritt översatt även denna gång:


Nu skall jag berätta något för er som nästan ingen inom den marina industrin fattar. Det innefattar sjömän, redare, agenter, försäkringsbolag, hmanarbetare, forskare och även de flesta som arbetar med sjöräddning.

Det är omöjligt att dö av hypotermi i kallt vatten, om du inte har flythjälp. för har du ingen flythjälp - då dör du innan du hinner bli hypoterm.

Trots all forskning och erfarenhet och alla fakta, hör man fortfarande experter - som mot bättre vetande - ge fulltsändigt felaktiga fakta om vad som händer med en person som faller i kallt vatten. Med ännu vinter i antågande vill jag gäerna belysa ett par synpunkter som kanske kan åka förståelsen för vad som egentligen händer.
/.../
när vattnet är kallt, runt tio grader celsius, finns det en tydlig fysilogisk reaktion som inträffar i princip omedelbart och i följande ordning:


Du kan inte andas
den första fasen av immersion kallas köldchocken. Under denna period drabbas man ökad puls och stigande blodtryck, okontrollerad och flämtande andning och i vissa fall koordnintaionssvårigheter.
Denna perioden kan vara allt mellan ett apr sekunder till ett par minuter beroende på olika faktorer, och den kan vara dödlig. Faktum är att nästan 20 % av de som dör i kallt vatten gör det inom två minuter. De får panik och drar kallsupar och drunknar. Om de har hjärtproblem kan reaktionen trigga en hjärtinfarkt.
För att överleva denna fasen måste du ta det lugnt och få kontroll över din anding så du inte drar i dej kallsupar. Det gör du genom att veta att flämtande går över om du tar det lugnt!

Du kan inte simma
en av den vanligaste orsakerna till att fritidsbåtsägare inte bär flytväst är att de kan simma. OK Tarzan, lyssna nu: ingen kan simma särkilt långt eller länge i kallt vatten.
Det andra stadiet vid immersion är att det blir problematiskt att simma (fritt från "Swimming failure"). Utan tillräcklig isolering måste kroppen skapa sin egen värme. Redan långt innan kärntemperaturen sjunker börjar venerna i armar och ben dra ihop sig för att behålla värmen och du förlorar kontrollen över händerna. Musklerna i armarna och benen kommer att sluta fungera utan syretillförsel och tillslut blir det svårt att hålla huvudet över vattenytan. Utan någon form av flythjälp klarar inte ens de bästa simmarna längre än trettio minuter och drunknar. Mer än 50% av de som drunknar gör det innan de ens förlorar en grad kroppstempertur, på grund av att de inte kan kontrollera armar och ben och simma.

Du klarar dej längre än du tror
om du någonsin har hört någon säga: vattnet är så kallt att du fryser ihjäl på tio minuter - då har någon ljugit för dej. Och du kan dessutom ersätta de tio minuter med tjugo, trettio och en timme. Någon har fortfarande ljugit. I de allar flesta fallen, med en vattentemperatur på 5 grader C tar det fortfarande en hel timme att bli medvetslös av hypotermi. Och man överlever inte så länge utan flythjälp.
Författaren, som är ytbärgare i US coast guard, hur han prövat att simma i 7 gradigt vatten i över en timme. Det var inte skönt, men han tror att han hade klarat att simma en timme till, och han hade överlevet ytterligare en timmes nedkylning. Kroppens metoder för att behålla värmen -huttring och vasokonstriktion (att dra ihop venerna och blockera blodflödet) är överraskande effektivt. efter tjugo minuter i det sjugradiga vattnet hade hans kroppstempteratur faktiskt stigit med en grad, och han led alltså snarare av feber än nedkylning.

Räddningspersonalen tror du överlever längre
Det finns en fördel med alla missförstånd runt hypotermi och drunkning. Skulle du hamna i havet och behöva bli räddad så kommer man att leta efter dej så länge att du befinner dej väl bortom marginalerna. När man sätter upp ramarna för ett eftersök använder man sig av något som kallas för CESM eller Cold water survival model (i USA) där alla tillgängliga data om offret (ålder, vikt, BMI, kläder etc) och
miljön (vattentemperatur, sjöhävning, lufttemperatur, vind) och mjukvaran spottar ut en gissning på vad sm är den längsta tiden man kan överleva.
Programmet gav författaren en överlevnads tid på 4 timmar och 38 minuter i 3 gradigt vatten utan kläder eller flythjälp! Han gissar själv på 35 minuter men finner viss trygghet i siifran. Om någon skall räkna fel, så är det i alla fall åt rätt håll.

Out of the Water is Not Out of Trouble
Jag har en regel - om någon kommit upp ur det kalla havet, skall dom ligga ner och stanna där tills en läkare på akuten säger åt dem att stå upp. det spelar ingen roll hur bra de mår eller om dekänner sig varma och bekvämma. Den sista mördaren är postrescue kollaps.
Hypotermi gör mer än kyler ner, den gör saker med fysionomin. Bland annat påverkar det hjärtats förmåga att höja och sänka pulsen. När man ställer sig upp och går kräver kroppen större blodcirkulation än att ligga ner. Att ligga i vatten och flyta kräver mindre cirkulation än att stå upp på land, och tillslut kan det hända att hjärtat helt enkelt inte hinner med och då svimmar du av. Det är två saker som är speciella med immersionsoffer - de är ömtåliga och de har haft tur som har överlevt. Innan de är i varma och i trygga händer, får de vara nöjda med att torka och värmas upp. Att gå ärenden får vänta!

lärde du dej någonting?

Om du gjorde det, så hoppas jag att det var något nyttigt. Författaren föreslår saker som gör dej säkrare när du faller i vattnet - som att alltid ha flythjälp på däck. Ingen av de som omkomna i en studie från alaska hade flytväst. Fler av de klarade inte av att simma den korta tiden det tog för båten att svänga runt och bärga dem ur vattnet.
OM du ser någon falla överbord, se till att de får en fräslarkrans eller livboj omdelebart. Se till att dina livbojar inte bara sitter där för syns skull utan alltid är redo atta användas.

Egen anmärkning: Lärde du dej något? Jag hoppas du lär dej undvika att falla i havet!
sjöärddningsbloggen badar i ishavet, 0 grader i vattnet

Immersion: Fallstudie Excalibur

En del historier biter sig fast, den här fastande i mitt medvetande som en av de bästa skildringarna av en längre tid liggandes i havet. Den är särkilt inressant eftersom offret, John Dermott, är väl insatt i tekniska och fysiska frågor. Läs och lär, det här är teknikerna vi lär oss på överlevnadskurser satt i brutal praktik...



Under en leveranssegling utanför australiens västkust, tappade den toppmoderna 50 fot långa oceankappseglaren Excalibur kölen och kapsejsade med 6 man ombord. Detta är en fri översättning med delar ur två intervjuer.

"En konstig, metallisk smäll nereifrån båten var det första tecknet på att något gått fel. På tjugo sekunder gick Excalibur från en miljon-dollar-oceankappseglare till hopplöst vrak. Skepparen Brian hann ropa "kölen lossnar" innan han föll handlöst från ratten ner i vattnet.
På ett ögonblick var jag fångad under båten, i fullständigt mörker och utan luft. Att jag direkt kom åt kniven i bältet räddade livet på mig, eftersom jag inte kunde öppna kroken i min livlina och var tvungen att skära mig loss.
Jag fick rycka mig loss från tampar som fanns överallt i vattnet men kunde dra mig ut till kanten däcket trots den uppblåsta flytvästen och tryckte mig ut och flöt direkt upp till ytan.
Jag följde proceduren som vi lärt oss och vrålade "ett" rakt ut i mörkret.
"Två" kom svaret tillbaka och jag direkt efter det såg jag det blinkade ljuset från (Johns) flyvästljus. Det kom inga fler siffror, men John skrek "simma mot ljuset! simma mot ljuset! Inom ett ögonblick hade vi kontakt med varandra och frågan nu var hur vi skulle kunna hänga ihop och inte tappa bort varandra i mörkret. Båda hade flytväst, men det var bara jag som hade haft sele och den var nu avskuren.
Att knyta knopar var omöjligt, så vi drog varandra tät intill och satte karbinhaken i livlinan direkt i D-ringen på de både flytvästarna. Vi satt nu bokstavligt talat fast i varandra, höft mot höft.
Vi flöt högt i flytvästarna, och vinden drev oss som ballonger snabbt bort från båten samtidigt som vi skrek efter våra kamrater. När vi var ungefär 200m bort försvann hon och vi var ensamma

Både livvästljuset och Epirben var aktiverade och jag letade i minnet efter vad de hade sagt på överlevnadskursen. Hur skulle vi hålla oss varma?
När jag tänker på det, så nämnde de aldrig något om att stänga igen kardborrebanden i byxbenen och ärmarna på jackan för att minska in och utflödet av kallt vatten i kläderna. Det var fantastiskt vad varmt det kändes när vattnet stannade kvar ett tag och hann bli uppvärmt. Problemet var att det aldrig varade särkilt länge. Vi flätade ihop våra ben, vilket också var till stor hjälp och det är absolut en teknik som inte skall underskattas.

Mycket värme försvann genom huvudet och att ligga flera timmar - det suger krafterna ur dej.
Jag hade mer tur än Brian då jag kunde komma åt huvan på min jacka även om flytvästen var uppblåst. Däremot kunde vi inte komma åt Brians huva hur mycket vi än försökte. När vågorna bröt över oss hade jag lyxen att kunna dra ner huvan över ansiktet som skydd mot vattnet, vilket gjorde att jag svalde mycket mindre vatten än honom.
Snart drabbades vi av ett problem som vi aldrig hört talas om tidigare. De nämnde det inte på överlevnadskursen och efter att ha talat med alla sjömän jag känner - med erfarenhet från hundratusentals sjömil tillsammans - så hade helt ärligt ingen tänkt på det.
Med de uppblåsta flytvästarna som höll oss upprätt i vattnet, med benen släpande under vattnet som drivankare, vreds vi runt så att vi hela tiden låg med ansiktet mot vinden och mot de brytande vågorna.Föreställ dej att du ligger i strandkanten med öppen mun mot de brytande vågorna i sju timmar, tänk efter hur mycket vatten du skulle svälja tillslut.
Det är helt enkelt inte möjligt att ligga med ryggen mot vinden, du bara slösar energi. Energi som du behöver spara på för att överleva, energi du kommer att behöva senare.

Enligt min erfarenhet går hypotermi (nedkylning)och dehydrering (uttorkning)hand i hand. Att svälja havsvatten är oundvikligt, hur mycket du än försöker undvika det, och efter ett tag blir först kräkningar och i ett senare skede diareérna okontrollerbara. Brian som var mer utsatt började kräkas efter ungefär två timmar och det förvärrades hela natten. Det är inte bara fysiskt utmattande, utan direkt livsfarligt efter hand som tiden går.
Hypotermin kom smygande sakta men säkert. vattnet kyler snabbare än luften och från första början var det självklart en kall och blöt misär. Efter den första timmen blev huttringen mer uttalad och verkade komma i vågor - starkare och svagare - men för varje gång de ökade igen var de kraftigare och värre.
För att låta bli att tänka på vårt utsatta läge satte jag upp delmål:
Hur lång tid tills första planet kommer?
När det har sett oss, hur lång tid dröjer det innan helikoptern kommer?
och när de hittat oss, kommer dom att bjuda på varm choklad i helikoptern?


Epirben (PLB på 121.5MHz som John hade köpt och hängt i sin flytväst)hade nu larmat och vad vi inte visste var att den inte ger en exkat position utan har ungefälr 25 sjömils nogrannhet. Flyg med radiopejl kan inom det sökområdet hitta din pejlsignal och sedan förhoppningsvis få visuell kontakt med ljuset på flytvästen eller handbloss.
Tillslut såg vi ljus från ett flygplan, men ingen av oss har en aning om vad klockan var eller hur länge vi hade legat i vattnet. Den enda anledningen till att vi överhuvudtaget såg ljusen från planet var att Brian inte kunde få på sin huva och när vi följde ljuset var det uppenbart att det flög fram och tillbaka i ett sökmönster. Tillslut flög det över oss i cirklar innan det vände och försvann

(egen anm. Planet sökte efter epirb siganlen och såg tillslut ljuset från flytvästen. Planet i sig har ingen möjlighet att hjälpa men relayade position till räddningscentral som i sin tur dirigerade dit fartyg).

"We´re in deep shit" sa vi och tankarna började vandra till vänner och familj. Brian fann ett lugn i att han visste att hans finanser var i ordning, och att hans familj skulle klara sig väl utan honom. Jag fortsatte sätta mål, nästa var att se solen gå upp.
Att bryta ner natten i beståndsdelar, gav mig hela tiden mål. När ett mål var avklarat tog nästa över. Att se ljus på horisonten var bådas förhoppning och tillslut, tillslut såg vi ljusen från vad vi trodde var en trålare på väg mot oss. Stackars djävlar, fy fan för att bli utpurrad den här förbannade natten för att hjälpa klantskallar som oss. Det värmde och huttringen avtog men kom snabbt tillbaks igen..

Jag skall inte gå in på detaljer om räddingen, eftersom varje räddning är unik. Men jag säger bara att det vi trodde var en trålare, som skulle vara relativt lätt att ta sig ombord på, visade sig vara ett 60.000 tons Bulkfartyg. Det är då du inser att du kommer att behöver varje droppe energi som finns kvar i kroppen. Jag anser mig vara i hyfsat god kondition och har alltid tränat och det var en stor fördel nu.
Om du tror att ett oceangående handelsfartyg helt eneklt kommer upp långsides och drar ombord dej så kommer du att få en jävla överraskning! Det som skulle komma var klart det mest riskfyllda momentet under hela äventyret.

Jag hade ryggen mot fartyget och när ljusen började närma sig tittade Brian upp, . Han såg bulben på fartyget närma sig skrämmande snabbt rakt mot oss.
"SHIT it´s going to run us down" skrek han. jag vände mig om så gott det gick och såg hur hela himlen fylldes av synen av fartygets stäv och enorma bogvåg. Det spelade ingen som helst roll vad vi gjorde, vi kunde inte simma undan - särkilt inte då vi satt ihop med livlinan - och vågen kastade oss långt ut från fartygssidan.
Fartyget cirklade runt oss och försökte komma långsides tio gånger, tills de tillslut lyckades få stopp med mig och Brian på läsidan. Men då var vi ändå fortfarande 40-50m ifrån fartyget, och var tvungna att försöka simma trots livlinan. Nu fullkomligen sprutade adrenalinet i kroppen!
Det finns olika tekniker för att bärga människor ur havet, men handelsfartyg är inte byggda för sjöräddning och kan du inte hjälpa till själv blir det nästan omöjligt. Det handlar om enkel utrutsning som livbojar, stegar och rep med öglor knutna på.
Efter två misslyckade försök att lyfta oss med livboj och lotslejdare, fanns det inte mycket krafter kvar. Brian var helt färdig.
Återigen visade överlevnadskursen sitt värde eftersom vi var bekanta med lyftsling, som de helikoptrar använder. När besättningen på fartyget kastade en lina med ögla på till oss visste vi vad vi skulle göra.
Men ett varningens ord - låt ingen lyfta din armar över huvudet för att hjälpa dig över relingen. Det var vad man gjorde med mig och jag gled helt enkelt ur min blöta jacka, och med den följde flytväst och all överlevnadsutrustning. Jag föll baklänges tio meter ner i havet igen.

Det är inte så du vill dö.

Att jag landade med fötterna först, mitt i en livboj som jag nyss höll krampaktigt om är en chans på miljonen. Ibland måste man ha tur i oturen, annars överlever man inte
Väl ombord dog adrenalinruschen sakta ut, och hypotermin tog över igen. Brian var i princip avsvimmad och de hade redan dragit av hans blöta kläder och invirad i en filt. Jag blev buren till en sjukhytt, avklädd och invirad i varma filtar jag också.
Kroppen skakade helt okontrollerbart och fortsattae att göra så en bra stund efter räddingen. Det enda som hindre mig från att sluka nudlarna som kocken dukade fram var att jag helt enkelt var rädd för att peta ut ögat med gaffeln eftersomm händerna skakade så illa. Trösten var fruktansvärd men man gav oss bara små mängder vatten, förmodligen för att inte stressa njurarna som hade fullt upp med att spola undan allt salt ur kroppen.
Min råd till er som vistas på havet är att ha med dig så mycket överlevnadsutrustning du kan bära, allting måste sitta fast på dej och vara lättåtkomligt, även under vattnet och i mörker. Jag kan bara hänvisa till min egen erfarenhet, men det fungerade och det gjorde skillnad."
Brian Mc Dermott, Yachting world sep 2003 &

Kommentar: detta är den bästa källan jag har till överlevnadstekniker i havet och den här historien går om och om igen i mitt huvud när jag utbildar. Den pekar så tydligt på vikten av att veta hur utrustningen fungerar, att veta hur den fungerar tillsammans med min andra utrustning, klädsel etc Och den pekar tydligt på styrkan i att vara förberedd och medveten.
Är det något man kunde önska så är det att de hade försökt stanna vid vraket och klättra upp på det. Ofta flyter vraken flera dagar efter en kapsejsning, både stora och små båtar, och även Excalibur fann man flytande efter ett par dagar. Men jag tvivlar inte på att de båda gjorde vad de kunde under förutsättningarna.
Både männen var iklädda vanliga sjöställ och hade 150N uppblåsbara flytvästar på sig. Brian hade en PLB som sände nödsignal till land, utan den hade de förmodligen inte överlevt utan drivit runt tills de drunknade i flytvästarna. Ägaren till varvet som bygbt båten dömdes till fyra års fängelse för dråp på de fyra besättningsmännen som blev kvar inne i vraket
Endast den första bilden visar dExcalibur, efter att hon hittades efter olyckan. De övriga bilderna är ihopplockade från liknande incidenter och skall endast beslysa sitautionen. Belysa då, eftersom det var mörkt.

Immersion: Tecken på drunkning

Drowning is not the violent, splashing, call for help that most people expect. The captain was trained to recognize drowning by experts and years of experience. The father, on the other hand, had learned what drowning looks like by watching television
På gcaptain.com fanns en intressant sammanställning om reaktioner på drunkning.

Instinktiv drunknings reflex ( fri översättning från Instinctive drowning response) - namngiven av Dr Francesco A. Pia, beskriver hur ett druningsoffer gör för att rädda sig undan faktiskt eller upplevd drunkning.Och det ser annorlunda ut än vad man kanske tänker sig. det förekommer ganska lite plaskande, inget vinkande och inga skrik på hjälp över huvud taget.
för att få perspektiv på hur tysta och odramatiska drunkningar ofta är, tänk på att drunkning är den nästa vanligaste orsaken tll dödliga olyckor ( I USA) efter trafikolyckor. av de 750 barnen som kommer att drunkna i i USA nästa år, kommer 375 av dem att göra det inom 25 meters avstånd från en förälder eller annan vuxen.
I 10% av fallen kommer drunkningen att direkt bevittnas av en vuxen, utan att denne förstår vad som händer (källa CDC). Drunkning ser inte ut som drunkning. Dr Pia beskriver i en artikel för amerikanske kustbevakningens tiding On scene magazine hur den instinktiva reaktionen på drunkning så här:


Utom i undantagsfall, så är drunkningsoffer fysiskt förhindrade från att ropa på hjälp. Respirationsappraten är konstruerad för att andas och rösten är en sekundär effekt, eller möjligen en bieffekt. Andningen måste fungera för att rösten skall fungera.
på ett drunkningoffer är munnen och luftvägarna över och under vattenytan om vartannat. Munnen är oftast inte över ytan tillräckligt lång tid för att hinna andas ut, andas in och ropa på hjälp. Under den tid munnen är över ytan tenderar man att andas hastigt in och ut innan munnen hamnar under ytan igen.

Drunknande människor kan inte vinka på hjälp. Instinkten säger åt dem att sträcka ut armarna lateralt och pressa dem ner mot vattenytan. Att trycka armarna nedåt mot vattenytan ger offerts en hävarm som ger dem möjlighet att lyfta munnen över vattenytan så de kan andas.

Genom hela perioden av aktiverad drunkningsreflex, saknar man viljestyrd kontroll över armrörelserna. Fysiologiskt kan ett drunkningsoffer som kämpar för att hålla sig över ytan inte sluta "drunkna" och utföra viljestyrda (rationella) rörelser som att vinka på hjälp, simma mot räddning eller ta tag i räddingsutrustning.

Under hela perioden av aktiverad drunkningsreflex är offrets kropp upprät i vattnet, och inga bevis finns för att man använder sig av en effektiv benspark för att hålla upprätt läge. detta är mycket ineffektivt och offret klarar oftast bara forstätta kämpa på ytan under 20 till 60 sekunder innan luftvägarna hamnar under vatten.
(Källa: On scene magazine: Fall 2006)
Det betyder inte att en person som skriker på hjälp och fäktar med armarna inte är illa ute, de upplever vad som kallas akvatisk panik (egen översättning från aquatic distress). Den förekommer i vissa fall före drunknigsreflexen. Akvatisk panik är ofta kortvarig men till skillnad från faktiska drunkningsoffer så kan den som upplever akvatsk panik fortfarande assistera vid sin egen räddning genom att greppa livbojar, livlinor etc.

Var observant på följnade tecken hos en person i vattnet:
Huvudet lågt i vattnet, munnen nära vattnet
Huvudet bakåtlutat med munnne öppen
Glasartad och flackande blick
Stängda ögon
Hår framför ansiktet och ögonen
Vertialt flytläge
Hyperventilerande eller flämtande
Försöker simma men kommer inte frammåt
Försöker rulla över på rygg
Trampar vatten
Hundsim

Så om en besättningskamrat men ser OK ut, ta det säkra före det osäkra. Bland de vanligaste reaktionerna på drunkning gör att det inte verkar som att man drunknar.
det kan se ut som att man bara trampar vatten och ser upp mot fartyget.
Ropa och kolla om allt är OK . om de svarar - så är det förmodligen OK.
Får du bara ett tomt stirrande till svar, då är det bråttom. Då kan du ha så lite som 30 sekunder att hjälpa offret.
Och till alla föräldrar: barn som leker gör ljud. När de tystnar, gå och kolla varför
Min egen erfarenhet både från övning och skarpa fall bekräftar detta - det är inte dom som plaskar och ropar som är problemet utan de som slutar simma och ligger still. Det är oerhört svårt att se om någon faktiskt har problem och väldigt ofta mår de som jag faktiskt tror ligger illa till, alldels utmärkt. De som får "panik" tystnar, fryser fast och börjar röra sig ineffektivt och trots uppmaning att den som frå problem skall vinka för att få hjälp, så händer det aldrig.
Kan ni se någon på bilderna som ser ut att ha problem?

En hand för båten, och en för dej själv och din flytväst.

. (bild från www.uscg.mil. En annan olycka, men liknande situation...)

Här ären intressant engelsk rapport där delar av analysen handlar om huruvida det hade spelat roll om den man som omkom i olyckan hade burit flytväst.
Och som svar på frågan, så är svaret defintivt ja, han hade haft mycketgod chans att överleva om han hade haft en flytväst eller annat flytplagg på sig.

vad hände:I februari i år, runt lunch, föll en fiskare i havet under arbete på däck. Vädret vid tillfället var relativt gott, med 13 knops vind och 1 meters våghöjd. man höll på att bärga hem trålen, och alla 6 man ombord var vakna och på däck eller bryggan. under arbetet skulle den förolyckade mannen skaka fiskeredskapen på fartygets utsida. Han hade arbetat med en hand under hela processen och med den andra hållit sig i en kätting som löpte bredvid honom, men då han skulle använda både händerna för att skaka föll han överbord. klockan var då 13:08.
"On hearing the alarm at about 1308, the skipper immediately put the engine
astern. He saw Stefan Tamas in the water, marked the vessel’s position on the electronic track plotter and began to manoeuvre the vessel back towards the
casualty. DH2 and DH3, who had been alerted by DH1, left their positions and assisted the attempted recovery operation by keeping Stefan Tamas in sight.
Stefan kicked off his sea boots and, as the vessel approached him, the crew
threw another lifebuoy towards him, and urged him to grab hold of it. He did not respond and, at about 1316, he sank below the sea surface."

Sjöräddningen larmades klocka 1319 och man sökte med ett flertal yt och luftenheter till mörkrets inbrott 2010 då söket förklarades avlustat.

Fråga:rapporten behandlar flera aspekter men en av de viktigaste handlar om flytväst användade. av 256 dödsfall under perioden 1992 till 2006 var 65 man över bord (av annan orsak än förlisning). Bara en av dem bar flytväst.

Brittiske marinläkaren Tipton har analyserat situationen och vittnesmålen för att svara på frågan vad Fiskare dog av - på bara 8 minuter - och om en flytväst hade kunnat rädda honom
vittnesmålmannen var 38 år, Inga kända sjukdomar och ickerökare. Klädd i oljeställ, stövlar, stickad tröja och jeans. vattentemperturen var 6,5 grader, alltså rejält kallt, och 6 grader i luften.
mannen ramlade handlöst med huvudet före ner i vattnet och kämpade hela tiden för att hålla sig flytande. hans huvud var över vattenytan, men huvudet rullade med vågorna och ibland slog vågorna helt över huvudet. Ansiktet var högrött, nästan blåaktigt. Besättningen kommenterade att även om man ropade och vinkade till honom hela tiden gjorde han ingeitng till svar utan stirrade på dem med vitt uppspärrade ögon. Och plöstilgt verkade det som att hans krafter tog slut, han rullade runt och blev liggande med ansiktet neråt och sjönk. det hade då gått åtta minuter sedan han föll överbord.


Slutsats:Dr tipton kommenterar att man omöjligt kan dö av hypotermi på åtta minuter, och det är osannolikt att muskelstelhet är orsaken heller efter så kort tid i vattnet. Ansiktsfärgen och det faktum att han sjönk tyder på att han kundeha svalt vatten och dragit ner detta i lungorna. en annan trolig orsak är hjärtarrtymier orskade av det kalla vattnet.

En flytväst hade kunnat hjälpa honom att:

Hålla ansiktet ovanför vågorna. Underlättar att hålla fria luftvägar.

Färre perioder av "head immersion" hade minskat risken för hjärtarrytmier.

Hade inte behövt simma så kraftigt vilket hade minskat belastningen på hjärtat

Mindre röresleer hade inneburit mindre vattenflöde runt kroppen och ur kläderna, vilket hade hållit kroppen varmare.

Bättre synlighet genom reflexer, färger och högre flytläge

Underlättat räddningen då det är lättare att lyfta i västen än i kläder.

Och sist men inte minst:kroppen hade inte sjunkit,även om lungorna hade varit fulla med vatten, och kroppen hade gått att bärga. (då hade man haft möjlighet att ge honom ytterligare en chans genom HLR, defibriliering etc egen anmärkning)

Så ramla inte i, ha ett hand för båten och en för dej själv som det heter. Och ha flytväst!

Studie: Self rescue swimming in cold water

Self-rescue swimming in cold water: the latest advice
Michael B. Ducharme & david S. Lounsbury

abstrakt: enligt kanadensiska röda korsets rapport om drunkning från 2006, uppgavs 2007 personer ha dött av drunking i kallt vatten mellan 1991 och 2000. sifforona indikerar att drunkning och immerersion (nedsänkining) i kallt vatten är ett signifikant hälsorporblem i kanada.
Vilka åtgärder skall man då vidta som offer vid immersion?
Under en längre tid har organisationer verksamma inom marin säkerhet menat att simning skal undvikas, även då man bär flytväst. Syftet med denna artikel är att visa på att senare forskning anser att simning är en användbar metod för självhjälp (self-rescue) vid immersion i kallt vatten. Tidiga studier från 60 och 70 talet ledde till slutsatsen att ”man mår bättre av att flyta i flytvästen eller klamra sig fast vid vrakdelar utan att simma för att försöka hålla värmen”.
Senare litteratur visar att de initiala faktorerna som anses vara ansvariga för svårigheter att simma (swimming failure) kan lätt överkommas, eller så är det inte särkilt troligt att de är bidragande.
Studier från det senaste årtiondet visar att ”swimming failure” i första hand INTE är kopplat till generell hypotermi, utan snarare till muskelutmattning i armarna som följd av nedkylning. Det baseras på en generell observation att swimming failure inträffar tidigare än systemhypotermi, och kan relateras till låg temperatur i armmusklerna (snarare än låg kärntempertur, egen anmärkning).
Alla studier genomfördes i vattentemperaturer mellan 10 och 14 grader C och indikerar att de flesta personer klarar av att simma en sträcka någonstans mellan 800och 1500m innan deras simförmåga är alltför nedsatt av kylan. Genomsnittstiden var ca 47 minuter innan förmågan nedsattes alltför kraftigt, oavsett försökspersonernas simkunskaper.
Senare forskning visar också att försökspersonerna har en mycket korrekt uppfattning om hur lång tid det kommer att ta för dem att simma en given sträcka, men de allra flesta överskattar upp till tre gånger hur lång den faktiska sträckan är. 86 % av försökspersonerna var initialt övertygade om att de skulle lyckas simma sträckan, men efter 30 minuters simning eller flytande, påverkades deras beslutsförmåga negativt. Det är därför att rekommendera att formulera en plan så tidigt som möjligt, om möjligt direkt efter att köldchocken avtagit.

studiens slutsatser:
Att simning som räddinnsgmetod är användbart då chansen att bli upptäckt och räddad med annan metod är låg, om en säker plats finns inom 45 min avstånd (dock beroende på förhållanden)

en person i kallt vatten (10 grader) försedd med flytväst, kan i snitt simma ungefälr 800meter innan muskelstelhet och utmattning - snarare än hypotermi - inträder. I kallt vatten klarar man av att simma ungefär 1/3 av vad man klarar av att simma i varmt vatten.