Immersion: forskning

När man forskar i människokroppens reaktioner bländas man ofta av historier om överlevnad mot alla odds.
Eller om plötlig och oväntad död.
Man både målar fan på väggen och berättar om mirakel, vilket gör det svårt för en lekman att se vad som egentligen är att vänta - i de flesta fallen. En vårdcentral är inte som ett avsnitt av Dr House. Och att sjörädda är inte som The guardian.
Common diseases occur commonly, och därför måste man försöka gräva i rutinuppdragen, och även i de ovanliga uppdragen - inte bara katastroferna och de udda fallen.

Och just detta är ett problem: hur ser en vanlig sjöräddning ut? Hur mycket bakgrundsinformation har vi? Man kan tycka att med tusen års tradition av sjöfarande borde det finnas hur mycket forskning som helst om drunkning.
Och att man redan tidigt insett riskerna med kallt vatten är förmodligen helt självklart. Men faktum är att man har betraktat drunkning mer som ett öde än en risk genom tiderna, en princip som delvis lever kvar. Den som faller i drunknar och dör, simmar man förlänger man bara plågorna.

Det är egentligen först under världskrigen som man börjar ta reda på fakta om vad som egentligen händer och hur man kan motverka drunkningsdöden, främst på grund av att de stridande inte har råd att förlora hur många kvalificerade besättningsmän som helst. Och framförallt är det stridspiloter man värdesätter, inte sjömän.
Det tar helt enkelt för lång tid att utbilda en ny pilot för att man skall kunna låta dem drunkna i havet efter att ha blivit nedskjutna av fienden.Och krigen erbjuder så klart mängder med information. Tusentals sjömän förliser till havs, och i nazisternas koncentrationsläger genomförs rena studier på försökspersoner.
Och faktum är att anledningen till att man forskar, färgar resultaten. Man har svårt att hitta fakta runt de piloter och sjömän som dör innan de kommer hem och kan berätta vad som hände. Därför styrs läran mot hur man räddar dem som redan har goda chanser att överleva.

Man såg ganska snart att det tycks finnas fyra faser hos de som faller i vatten.
De första - chockfasen och därefter en tillvänjningsfas, - är snabba och tumultartade och assoscieras med de första minuterna efter att man fallit i vattnet. Dessa följs av en längre nedkylningsfas och såsmånigom medvetslöshet. En fjärde fas identifieras som de som omkommer i samband med eller efter räddningen.
Ganska tydligt var också att de som blev medvetslösa ganska snart drunknade. Något förenklat kan man säga att detta, tillsammans med det faktum att de som överlevde i princip alltid hade överlevt de första två faserna är anledningen till att forskarna valde att koncentrera sig på den trejde nedkylningsfasen.

Och faktum är att man har gjort ett mycket bra jobb. Livflottar, överlevnadsdräkter, beräknade överlevnadstider, räddninsg och behandlingsmetoder - alla områden har revolutionerats och anpassats för att bästa hjälpa de nedkylda - hypoterma - sjömannen ur havet.

Men trots femtio års forskning så finns det en störande detalj: nämligen att drunkning fortfarande är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen. Dr Golden hänvisar till 140.000 dödsfall till havs i sin "Essentials of sea survival", i sverige drunknar runt 200 per år och drygt 25 av dem till havs. Hur mycket forskningen har hjälpt och hur många som faktiskt drabbas av den eller andra aspekten av drunkning, det vet ingen helt säkert. I en av de största undersökningarna om drunkningar, utförd av kanadensiska transportstyrelsen, konstaterar man att i 72% av fallen har man inte tillräckligt med information för att placera in drunkningsoffren i någon av de ovannämnda fyra faserna.. Alltså famlar vi fortfarande egentligen fortfarande i blindo, och det ger möjligheten till missförstånd och tvetydigheter i behandlings och räddningsmetoderna.